Musik från Polen

Flera riktningar, flera dimensioner

”Warszawska Jesien” blev en plats för första polska uppförande av verk som tillhör modernismens klassiker (med Igor Stravinskijs Våroffer i spetsen). Här kunde nya estetiska trender i den polska musiken visas. I början gällde det framför allt den dodekafoniska tekniken, senare utvidgades det till den teknik som i Polen kallas sonorisk, som bygger på klangfärgens dominans över musikverkets övriga komponenter.

De främsta företrädarna för denna estetiska riktning i den polska musiken är framför allt Witold Lutoslawski (1913-1994) samt Krzysztof Penderecki (f. 1933) och Henryk Mikolaj Górecki (f. 1933), och dessutom – Kazimierz Serocki (1922-1981) och Tadeusz Baird (1928-1981), Wojciech Kilar (f. 1932), Witold Szalonek (f. 1927), Boguslaw Schaeffer (f. 1929) och Wlodzimierz Kotonski (f. 1925).

Lutoslawski

Witold Lutoslawskis musik räknas till 1900-talets främsta trots att den huvudsakligen skapades under andra halvan av seklet, mellan 1958 (Sorgemusiken) och 1992 (IV Symfonin). Hans mycket karaktäristiska språk och mycket individuella gestaltning av musikalisk skönhet ledde till att han redan under sin livstid betecknades som ”samtidens klassiker”.

I Sorgemusiken lade han grunderna till dodekafoni, som både tekniskt och estetiskt låg långt ifrån Arnold Schönberg och Wienskolan. I Venedigspelen (1961) initierade han en begränsad användning av slumpen, kallad ”aleatorisk kontrapunkt”. I Stråkkvartetten (1964) införde han en tvådelad form med en inledande och en expressiv del. På 80-talet slutförde han sin ”kedjeteknik”.

Då man betraktar Witold Lutoslawskis verk kan man uppmärksamma hur konsekvent och intensivt det har fullbordats till en integrerad helhet. Sedan Sorgemusiken skapade han sin egen, värld. Egen och originell men inte hermetisk och isolerad. Lutoslawski fann denna besynnerliga punkt där tradition förvandlas till framtid. Mycket modern och uppfinningsrik blev han aldrig radikal och avantgardistisk.

Lutoslawskis viktigaste verk är fyra symfonier (1947, 1967, 1983, 1992); orkesterverk: Konsert för orkester (1954), Sorgemusik (1958), Venedigspelen (1961), Livre pour orchestre (1968), Mi-parti (1976), Novelette (1979), Kedjan 3 (1986), Interludium (1989); instrumentala konsert: För cello (1970), Dubbelkonsert för oboe, harpa och kammarorkester (1980), Partita för violin och orkester (1988 – orkesterversion av samma verk för violin och piano från 1984), Kedjan 2 – Dialog för violin och orkester (1985), Pianokonsert (1988); vokala orkesterverk: Trois poèmes d’Henri Michaux för kör och orkester (1963), Paroles tissées för tenor och kammarorkester, Les espaces du sommeil för baryton och orkester (1975), Chantefleurs et Chantefables för sopran och orkester (1990); kammarmusik: Stråkkvartett (1964), Preludier och fuga för 13 stråkar (1972) , Kedjan 1 för kammarensemble (1983); soloverk: Paganini-variationer för 2 piano (1941), Sachervariationen för cello solo (1975), Epitaf för oboe och piano (1979), Grave – Metamorfoser för cello och piano (1981), Partita för violin och piano (1984), Subito för violin och piano (1992).

Krzysztof Penderecki

Krzysztof Pendereckis musik började vinna mark i slutet av femtiotalet. Tonsättarens tonmodernitet koncentrerades i början på otraditionella sätt att artikulera toner genom stråkinstrument, som behandlades som slagverk. Samtidigt utvecklade Krzysztof Penderecki en tekniskt avancerad metod att använda clusterbindningar, dvs klangkomplex skapade av gränsande toner. Genom tonglidning och clusterbindningar skapade Penderecki ett individuellt och idiomatiskt ljud.

Lukaspassionen (1966) blev det stora genombrottet för Krzysztof Penderecki som tonsättare och för hans musikestetik. Den inleder en serie av oratorier-kantater med religiös karaktär och symfoniska monument som allt tydligare anknyter till senromantisk estetik. Under 1990-talet visar Pendereckis musik klara postmodernistiska tecken.

Genom att ta upp universella frågor och texter som är fundamentala för den europeiska kulturen har Penderecki förkastat tanken att vara en avantgardistisk skapare som experimenterar med ett nytt tonspråk. Krzysztof Penderecki anses ha skapat en syntes av 1900-talets musik med vitt perspektiv på europeisk musikhistoria, från medeltida körverk till avantgarde, och kultur. Han omtolkar traditionen.

Krzysztof Pendereckis viktigaste verk är: Klagosång för Hiroshimas offer, 1960; I Stråkkvartetten, 1960; Anaklasis för stråkar och slagverk, 1960; oratoriet Dies irae till minne av de mördade i Auschwitz, 1967; Kosmogonia, 1970; religiösa verk: Lukaspassionen, 1965; Morgonrodnad, 1970; Magnificat, 1974; Te Deum, 1980; Polskt Requiem, 1984; operor: Djävlarna från Loudun, 1969; Det förlorade paradiset, 1978; Den svarta masken, 1986; Kung Ubu, 1991; orkesterverk, bl a.: II Christmas Symphony, 1980; Passacaglia, 1988; Adagio, 1989; konserter, bl a för cello, violin, altfiol, kammarmusik, bl a Stråktrio, 1991.

Henryk Mikolaj Górecki

Jämnårig med Krzysztof Penderecki, sedan början av 1960-talet en av ledande gestalter i den polska tonsättarskolan, Henryk Mikolaj Góreckis internationella karriär inleddes tack vare den kommersiella framgången av III Symfonin – Klagosångsymfoni (1976) i början av 90-talet.

Perioden mellan 1971 (Ad Matrem) och 1980 (Cembalokonsert) är mycket speciell för hans musik. Då skrevs bara fem (förutom de redan nämnda) västentliga verk: II Symfoni (Copernicus) för sopran, baryton, kör och orkester (1972); den berömda III Symfonin (Klagosånger) för sopran och orkester; psalmen Beatus Vir (1979) för baryton, kör och orkester; körverket Euntes ibant et flebant (1973) samt Amen (1974).

I början av 90-talet blev III Symfonin, tack vare kommersiella brittiska radiostationer som sände den nya inspelningen, ett av de mest köpta samtidsmusikaliska verk. Efter Symfonin, blev Cembalokonsert samt de två första stråkkvartetten – Det skymmer och Quasi una fantasia stora schlager.

”Den polska tonsättarskolan”

Fenomenet ”den polska tonsättarskolan” skall betraktas mera bildligt än bokstavligt. Tonsättare som ingår i denna skola är lika i mycket (huvudsakligen klangfärgens dominans), men tillämpar individuella estetiska och tekniska lösningar.

Särarten i Kazimierz Serockis musik ligger inte bara i den briljanta koloristiken, som ofta är ett resultat av ovanliga instrumentala sammansättningar och ljudteknik utan också i hans speciella topofoni.

Tadeusz Bairds musik har en speciell expression som härrör ur den tolvtonsteknik han tillämpar. Han brukar beskrivas som 60- och 70-talens framstående lyriker och romantiker.

Wlodzimierz Kotonski har förblivit trogen den elektroakustiska musiken sedan sitt första verk – Etyd för ett slag (1959). Hans verk som Alea (1970), Vingar (1973), Antiphonae (1989), anses som framstående i sin genre. Med tiden börjar han komponera med dator. Den elektroakustiska musiken, vars föregångare han var i Polen, har dock inte dominerat hans verk. 70-talet innebar ett paradigmskifte i hans musik, en återgång till ”romantiken” och en säregen eufoni.

Boguslaw Schaeffer har en speciell plats i Polens musikaliska landskap. Han initierade en hel serie nyskapande tekniker, inte bara i den sonoriska skalan utan också topofoni, aleatorism, grafisk musik, happening, collage, instrumentalteater, öppen konceptualism i formen och jazzinflueneser. Han är också målare och grafiker, konstkritiker och konstteoretiker och skriver erkända surrealistiska pjäser.

Witold Szaloneks Les Sons (1965) för symfoniorkester kan anses vara en sonorisk manifest som han har förblivit trogen. Hans verk domineras av blåsinstrument med en del ovanliga ljudfenomen. Detta organiserade kaos är idag en ganska vanlig företeelse i musiken. Witold Szaloneks främsta verk är: Mutazioni för kammarorkester (1966), Quattro monologhi per oboe solo (1966), Improvisations sonoristiques för klarinett, trombon, cello och piano (1968), 1+1+1+1 per 1-4 strumenti ad arco (1969), Musica concertante per violbasso ed orchestra (1977), Little B-A-C-H Symphony (1981), Medusas dröm om Pegasos (1997).

Även Wojciech Kilars, karriär började mycket häftigt, hans tidiga partiturer sprakade med energi, klangspontanitet, t ex orkesterverket Riff 62 som bygger på jazzpuls. Hans konstruktivistiska verk för orkester och soprankör Upstairs-Downstairs (1971) är mycket viktigt i denna genre. 1974 blev en vändpunkt i Wojciech Kilars musik. Då skrivs Krzesany (1974) för orkester, Bogurodzica (1975) för kör och orkester, symfonisk dikt Koscielec 1909 (1976), Exodus (1981) för kör och orkester samt Pianokonsert (1997).

Bargielski

Zbigniew Bargielskis (f 1937) musik är mycket säregen. Trots sin stora visualitet är den inte visualiserande. Koloriten är snarare grafisk än målerisk. Även om sonoriska tricks inte är främmande för kompositören av Trigonalier (1994) för gitarr, dragspel, trummor och orkester, är de bara illusoriska. Det viktiga är instrumentens kolorit. Zbigniew Bargielski beskriver sin teknik som skapande av olika ”centra” som kan bildas av klang, intervaller, rytm eller kolorit.

Hans viktigaste verk är operor, solon och kammarmusik för dragspel samt Konsert för trummor och orkester (1975), stråkkvartett Alp – 1976, Vår – 1980, Stilleben med skrik – 1986 Jeszcze noc, jeszcze dzwiek (1980) för mezzosopran och orkester, Sonnenlieder för mezzosopran, baryton, bas, kör och kammarorkester (1983), oratorium Ingenmansland (1989), Requiem för orkester (1992), Slapstick för kammarorkester (1998).

1900-talets sista decennium

De tonsättare som är mest närvarande i 1990-talets polsk musik är födda efter andra världskriget. De främsta är: Eugeniusz Knapik (f 1951) och Pawel Szymanski (f 1954).

Eugeniusz Knapik skrev under hela 1990-talet en operatrilogi The Minds of Helena Troubleyn, tillsammans med den belgiske dramatikern och målaren Jan Fabre. Musiken kan beskrivas som ”originellt eklektisk”. Har även skrivit Up into the Silence (1996-2000), sång för sopran, baryton, stråkkvartett och symfoniorkester.

Pawel Szymanski beskriver sin musik som ”surkonventionell”, ett begrepp skapat tillsammans med Stanislaw Krupowicz (f 1952). Utgångspunkten för denna teknik eller rättare sagt ljudmateria är historiska konvenanser som ofta härstammar från barocken. Hans fantastiska spel med konstruktivistisk disciplin och med både metafysisk djup och folkloristiska fyrverkerier är kanske den viktigaste företeelsen i polsk musik under de senaste åren.

Hans främsta verk är: Partitor II (1978) och IV (1986) för orkester samt III (1986) för cembalo och orkester; Fyra liturgiska verk (1981); Sonat för instrumental ensemble (1982); Två verk för stråkkvartett; Appendix för piccoloflöjt och instrumental ensemble (1983); Lux Aeterna (1984); Två Etyder för piano (1986); quasi una sinfonietta (1990); 5 verk för stråkkvartett (1992); Miserere för röster och instrument (1993); Pianokonsert (1994); Recalling a Serenade för klarinett och stråkkvartett (1996).

Stanislaw Krupowiczs symfoniska verk Fin de siècle (1993) kan ses som ett praktexempel på musikalisk surkonventionalism. Formen och narrationen bygger på idiomer och konventioner i 1900-talsmusik. Denna medvetna eklekticism leder till skapande av ett suveränt verk. Till Krupowicz viktigaste under de senaste åren kan man förutom Fin de siècle räkna Miserere för kammarkör (1996) samt Juloratorium (1997). Krupowicz har under många år arbetat i datamusikstutio vid Stanford University och har sedan andra delen av 1980-talet blivit den mest betydande datamusikkompositören i Polen (bl a Så talar Bosch för band, 1985; Farvälvariationer över Mozart för amplificerad kvartett och band, 1986; Concerto för tenorsax och datorer, 1987; Bara Beatrice för kvinnoröst, amplificerat stråkkvartett och band, 1988).

Krzysztof Knittels (f 1947) musik var mycket populär, i synnerhet under 70- och 80-talen, som antikulturell och alternativ. Han förenar erfarenheterna från elektroakustisk studio med praktisk live electronics och improviserad musik med bla grafisk datormusik (Människan – naturen, 1991), och inkluderar i sina konstnärliga projekt poesi, visuell konst och rock. Knittel har i den polska musiken blivit huvudföreträdare för performances, bl a projektet Godståg, en sorts work in progress HeartPiece – Double Opera, som Krzysztof Knittel komponerade tillsammans med John King blev en stor händelse vid ”Warszawska Jesien” 1999.

Mycket intressant är Tadeusz Wieleckis (f 1954) lyriska och introverta musik, främst Ballada dziadowska för kammarensemble (1994), Poemat ekstrawertyczny för piano och band (1995), Id för symfoniorkester (1996) samt Concerto à rebours för violin och orkester (1998).
En blandning av det nyklassiska och romantiska är mycket utmärkande för Aleksander Lason (f 1951). Hans Concerto-Festivo för violin och orkester (1995) var en stor framgång på ”Warszawska Jesien” och rekommenderades av Internationella Tonsättartribunen i Paris 1998. Sammanfattingen av hans verk är III Symfonin ”1999”.

Andra intressanta tonsättare av samma generation är: Rafal Augustyn (f 1951), Krzysztof Baculewski (f 1950), Grazyna Pstrokonska-Nawratil (f 1947), Lidia Zielinska (f 1953) samt Jerzy Kornowicz (f 1959).

Den yngsta generationen

De främsta ur den yngsta generationen är: Hanna Kulenty (f 1961) och Pawel Mykietyn (f 1971). Kulentys ljudaggressiva estetik under 80-talet (Ad unum för orkester, 1985; två Symfonier, 1986, 1987; Arcus för 3 slagverk, 1988; Perpetuus för kammarorkester, 1989), ändras under 90-talet till minimalistisk med melodisk narration (II Pianokonsert, 1991; I Violinkonsert, 1993; Sineqan Forte för cello och orkester, 1994; Going Up för kammarensemble, 1995). Framgången med operan The Mother of the Black Winged Dreams på Musikteaterbiennalen i München (premiär – 9 december 1996) gör Hanna Kulenty till en huvudperson inom polska samtidsmusiken.

Det mest spektakulära debuten i polsk tonsättarkonst på 1990-talet var säkert musiken av Pawel Mykietyn (f 1971), klarinettist och grundare av kammarensemblen ”Nonstrom”. Hans verk är klart påverkade av Henryk Mikolaj Górecki och Pawel Szymanski. Hans mycket tonala musk med spontan karaktär och formklarhet oscillerar på gränsen till det banala och gör honom till den största personligheten bland unga polska tonsättare. Han har haft framgångar med Eine kleine Herbstmusik för kammarensemble vid ”Warszawska Jesien”, hans verk 3 for 13 för 13 instrument nominerades 1995 av Internationella Tonsättartribunen i Paris till bästa verk av ung tonsättare, Epifora (1996) för piano och band nominerades i Amsterdam av Internationella tribunen för elektroakustisk musik.

Den polska musiken av senaste tiden är mångfacetterad med flera riktningar och är svår att sammanfatta under en rubrik. Men man ser ett generationsskifte, musikerna födda efter avantgarde-tiden spelar allt större roll.

Krzysztof Knittel (f 1947)
Tonsättare och pianist, i början verksam vid studentkabaréer, sedan 1973 skriver elektroakustisk musik, bildade tillsammans med E. Sikora och W. Michniewski tonsättargruppen KEW; även intuitivmusik och live electronic. (Punkter/Linjer för klarinett, band och dia, 1973; Man – Orchestra I för instrument och band, 1982.; Instat reactions för musikinstrument och dator, 1992).

Krzysztof Baculewski (f 1950)
Tonsättare och musikvetare, undervisar sedan 1982 vid Musikakademien i Warszawa. (orkesterverk: A Walking Shadow, 1991; kammarmusik: tre stråkkvartett,1984-1986; Antitheton I, 1989; kör- och vokalt-instrumentala verk: Julmotett; opera: Nya Befrielsen, 1986).

Hanna Kulenty (f 1961)
Tonsättare bosatt i Holland; verk: två symfonier, 1986 och 1987; Passacaglia, 1992; Trigon för kammarorkester, 1998; Sjätte kretsen för trumpet och piano, 1995; opera Mother of Winged, 1995; pianokonsert, violinkonsert, stråkkvartett.

Pawel Mykietyn (f 1971)
Tonsättare och klarinettist; vinnare 1995 av Tävlingen för Musiken i XX seklet, grundare av gruppen ”Nonstrom”. Skriver huvudsakligen instrumentala verk.: 3 for 13, 1994; Eine kleine Herbstmusik, 1995; Konsert för piano och orkester, 1996; Epifora för piano och band, 1996.

Internationella TonsättarTribunen – sedan 1955 årlig genomgång organiserad av Internationella Musikrådet under beskydd av UNESCO; som presenteras av världens radiostationer.

Polska utmärkelser

• 1958 Constantin Regamey: 5 Etyder för sopran och orkester.
• 1959 Tadeusz Baird Fyra essäer; Witold Lutoslawski Sorgemusik.
• 1961 Krzysztof Penderecki Till Hiroshimas offer.
• 1963 Tadeusz Baird Variationer utan tema; Romuald Twardowski Antifoner.
• 1964 Witold Lutoslawski Trois poèmes d’Henri Michaux.
• 1966 Tadeusz Baird Fyra dialoger.
• 1968 Witold Lutoslawski II Symfonin.
• 1970 Roman Haubenstock-Ramati Symphonie K.
• 1973 Henryk Mikolaj Górecki Ad Matrem.
• 1974 Marek Stachowski Neuzis II.
• 1976 Krzysztof Meyer III Stråkkvartett.
• 1978 Zbigniew Bujarski Musica domestica.
• 1979 Wlodzimierz Kotonski Vindarnas ros.
• 1980 Aleksander Lason Symfoni för två piano, blåsinstrument och trummor.
• 1984 Eugeniusz Knapik Stråkkvartett; Bronislaw K. Przybylski Varsovie.
• 1985 Pawel Buczynski Fallande lövens musik.
• 1986 Marta Ptaszynska La novela d’Inverno.
• 1987 Grazyna Pstrokonska-Nawratil Ikaros.
• 1988 Aleksander Lason II Stråkkvartett.
• 1990 Marek Stachowski III Stråkkvartett.
• 1992 Bettina Skrzypczak II Stråkkvartett.
• 1994 Stanislaw Krupowicz Fin de siecle; Pawel Szymanski Miserere.
• 1995 Zbigniew Bargielski Trigonalia; Pawel Mykietyn 3 för 13.
• 1997 Aleksander Lason Concerto festivo.
• 1998 Zygmunt Krauze II Pianokonsert.
• 1999 Tadeusz Wielecki Concerto a rebours; Robert Kurdybacha Konsert för gitarr och stråkar.