Artur Szulc - Introduktion till Majdanek

Introduktion till filmen Majdanek

Strax efter att sovjetiska soldater upptäckt och intagit det tyska koncentrationslägret Majdanek i staden Lublin den 23 juli 1944 började polska och sovjetiska filmfotografer och kameraoperatörer filma bland annat lägerterrängen, förhör med tillfångatagna tyska SS-vakter och befriade fångar som vittnade om sina upplevelser. Detta råmaterial skulle sedan användas till den första dokumentärfilmen, regisserad av Aleksander Ford, om nazityska brott: Majdanek – Europas begravningsplats.

Denna kortdokumentär hade urpremiär på två biografer i staden Lublin den 26 november 1944. Visningsdatumet var ingen slump. Nästa dag inleddes nämligen den första rättegången mot fyra tyska SS-män som tjänstgjort i Majdanek. Två hjälpredor, så kallade kapos, stod också åtalade för att ha utövat brutalt våld mot interner. En av de åtalade begick självmord och övriga dömdes till döden genom hängning. Straffen verkställdes i början av december samma år.

Vid produktionen av dokumentärfilmen tampades Ford och hans arbetslag med många frågor: Hur fångar man på film atmosfären av död, våld och förnedring som måste ha funits innanför lägerstängslet? Hur exponerar man systematiken bakom brotten? Hur förmedlar man offrens plågor och skräck? Hur porträtterar man individuella förbrytare och placerar dem i ett större ideologiskt sammanhang som möjliggjorde byggandet av ett läger som Majdanek? Och hur får man in politiska budskap utan att de uppfattas som ren propaganda?

Fords kortdokumentär gjorde starkt intryck på polsk publik. Man ska komma ihåg att den visades i en tid när delar av Polen, och Europa, ännu var i tyska händer. Utanför Polen spreds den under namnet Vernichtungslager Majdanek och kom förmodligen att inspirera brittiska och amerikanska filmare som 1945 gjorde motsvarande dokumentärer om befriade koncentrationsläger.

Trots att Majdanek – Europas begravningsplats handlar om tyska illgärningar och kan sägas vara den första om förintelsen så urskiljs inte judar som en specifik kategori av offer. Ordet jude eller judar uttalas inte en enda gång i filmen. Till exempel nämns masskjutningen i november 1943 i en sekvens men det utelämnas att samtliga mördade var judar. Detta grepp var en återspegling av sovjetisk propaganda som buntade ihop alla till fascismens offer, framför allt för att ge sken av att alla sovjetmedborgare var lika utsatta för nazitysk terror, men också på grund av antisemitiska strömningar i det sovjetiska samhället. Aleksander Ford, själv av judisk börd, kunde knappast anklagas för att hysa antisemitiska åsikter men han var övertygad kommunist och följde partilinjen.

Det är därför lämpligt att sätta sig in i Majdaneks historia och funktion i den nazityska lägerarkipelagen samt få en bild av villkoren för fångarna innan man tittar på Fords dokumentär eftersom den är tämligen fåordig på en rad avgörande punkter.

 

Bakgrund

I juli 1941 fick Odilo Globocnik, SS- och polischef i Lublindistriktet, uppdraget av SS-chefen Heinrich Himmler att bygga ett koncentrationsläger i Lublin. Det skulle ha kapacitet för mellan 25 000 och 50 000 fångar, främst sovjetiska krigsfångar. Lägrets officiella namn var från hösten 1941 till våren 1943 därför Kriegsgefangenenlager der Waffen-SS Lublin. Det är dock mer känt som Majdanek, som var namnet på en stadsdel i utkanten av staden Lublin. Lägret var främst ämnat som arbets- och interneringsläger, en reservoar av billig slavarbetskraft, men det tillkom fler ändamål allteftersom. Lägret var avvikande i det att det användes för flera syften. Att det placerades strax intill en större polsk stad var också en ovanlig sak. Merparten av alla större läger hade etablerats på landsbygden, ganska långt från större orter. Majdaneks läge var dock förenligt med ambitionerna att förvandla Lublin till ett SS-centrum. Därifrån skulle SS styra koloniseringen av centrala Polen och områdena i öst, och där skulle SS-funktionärer kunna återhämta sig på hotell och rekreationscentra.

Sovjetiska och polsk-judiska krigsfångar började bygga lägret i oktober 1941. Förhållandena för männen som uppförde de första barackerna och administrativa lokalerna var svåra. En tyfusepidemi bröt ut och många dog. Andra frös ihjäl under vintern. För att komplettera arbetsstyrkan rekvirerade man ett hundratal judar från getton runtom i distriktet.

Någon egentlig byggplan fastställdes inte förrän i mars 1942. Dessförinnan hade man skissat på planer att göra Majdanek till ett gigantiskt läger för över 150 000 fångar men den ambitionen övergavs, bland annat för att kriget inte längre gick lika smidigt för tyskarna, och istället förbereddes baracker för cirka 50 000 fångar. Det som förverkligades var trots allt ett stort läger bestående av två delar: en med boende för vakter och lägerkommendatur och en med baracker för fångar. Fångsektorn delades i sin tur upp i fem så kallade fält. I varje fält fanns cirka tjugo primitiva träbaracker med ungefär 250 sovplatser i varje. Antalet fångar i varje barack översteg dock i vissa perioder den siffran. Barackerna uppfördes i två rader och mellan dem låg en uppställningsplats. Hela lägerområdet omgärdades av elektrifierad taggtråd och flera vakttorn. Även mellan lägrets olika delar och fält löpte dubbla taggtrådsstängsel.

Precis som i andra tyska koncentrationsläger var villkoren för fångarna eländiga. Barackerna var dåligt uppvärmda och det kom endast iskallt vatten i de få kranar som ändå fanns. Kläderna fångarna tilldelades skyddade vare sig från kyla eller väta. Matransonerna – en kopp kaffe, en tallrik vattnig soppa och lite bröd dagligen – räckte inte för att stilla den ständiga hungern och dessutom tvingades de arbeta länge och hårt om dagarna. Värst av allt var nog såväl den psykiska och fysiska misshandel som tyska SS-vakter, Kapos och ukrainska vakter utsatte dem för.

Det var inte ovanligt att vaktmanskapet dränkte fångar i latriner. Fångar misshandlades också till döds, hängdes eller sköts, inte bara som straff för banala förseelser utan också när vakter fick sadistiska infall. Brutaliteten var nästan gränslös.

 

Massmord på judar

Hur eländigt än livet i lägret var för polska eller andra icke-judiska fångar så hade de bättre överlevnadschanser än judiska. Hösten 1942 blev Majdanek även ett verktyg i utrotningen av judar. Himmler hade gett tydliga direktiv om att den så kallade omlokaliseringen av judar skulle vara slutförd till slutet av det året, och för att klara av det krävdes en kapacitetsökning i mördandet. Majdanek blev då ett komplement till de tre förintelseläger där judar redan mördades inom ramen för Operation Reinhard som var kodnamnet för utrotningen av polska judar.

Redan under våren 1942 började transporter av judar anlända till Lublindistriktet på mer regelbunden basis. Vissa av dem hamnade i Majdanek, andra i getton eller arbetsläger i distriktet. Exakt hur många judar som deporterades till Majdanek är omöjligt att fastställa men historiker beräknar antalet till cirka 75 000, varav cirka 20 000 aldrig registrerades. Merparten av dem mördades.

I linje med vad man kommit överens om under Wannseekonferensen skulle vissa judar, tills vidare, användas som slavarbetare, främst rikstyska judar och judar från andra tyskkontrollerade områden. Polska judar skulle utrotas systematiskt. Ett mindre antal icke-polska judar skulle arbeta tills de stupade och de som överlevde kunde man mörda när tillfälle infann sig.

Exakt hur processen såg ut bakom beslutet att installera gaskammare i Majdanek är inte klarlagt. Planen var först att bygga lokaler avsedda för desinficering av kläder med hjälp av Zyklon B. Byggnaden började uppföras i augusti 1942 och stod färdig i september, då med två gaskammare avsedda för massmord på judar. Någon gång under konstruktionsarbetet valde man således att frångå den initiala planen och istället anpassa lokalerna till mordkammare. I den mindre kammaren skulle man använda Zyklon B och kolmonoxid, det fanns ett inkast för Zyklon B i pelletsform samt rör via vilka buteljerad kolmonoxid fördes in. I den större kammaren, som rymde cirka 250 personer, skulle enbart kolmonixid nyttjas. I båda kamrarna installerades ståldörrar med titthål.

Området med gaskammarbyggnaden omgärdades av ett träplank och taggtråd. Över anläggningen sattes ett tak upp som vilade på träpålar. Det skulle dels skydda överblivna och desinficerade kläder, dels förhindra insyn. Gaskammarbyggnaden låg i närheten av badet för nyanlända, vilket bidrog till att dämpa oron och misstankarna.

Den första kända gasningsaktionen utfördes den 9 november 1942. Den dagen likviderade tyskarna gettot i Lublin och sände 3 000 barn, kvinnor och män till Majdanek. De dödsdömda judarna sändes in i kamrarna nakna. Ståldörren stängdes hermetiskt bakom dem, varpå ett SS-hygienbefäl hällde i Zyklon B-granulat genom inkastet alternativt släppte in kolmonoxid. Beroende på vilken metod som valdes varierade tiden innan alla i kammaren var döda. Zyklon B dödade snabbast. Därefter öppnades dörrarna och uttrymmet vädrades. Varje lik kontrollerades och guldtänder drogs ut. Lägret hade en mobil kremeringsugn men den hade väldigt låg kapacitet och därför packades en många av de ihjälgasade upp på lastbilar och brändes på bål i en närliggande skog.

Först hösten 1943 fanns ett nytt krematorium med fem förbränningsugnar i utkanterna av lägret tillgängligt, men då hade massgasningarna av judar upphört i Majdanek. I september 1943 hade den sista gruppen judar gasats.

 

Skördefesten

Majdanek hade spelat en stor roll i Operation Reinhard, främst som samlings- och sorteringscentral för allt plundrat gods. Själva massmördandet hade ägt rum i Bełżec, Sobibór och Treblinka. När Majdaneks gaskammare tog emot sin första större leverans av judiska offer mördades dagligen tusentals polska judar i Globocniks tre förintelseläger. I Majdanek genomfördes dock den största masskjutningsaktionen under hela förintelsen.

Himmlers beslut att likvidera den judiska arbetsstyrka som alltjämt fanns kvar i arbets- och koncentrationsläger i Lublindistriktet hade givetvis att göra med hans ambition att fullborda utrotningen av polska judar inom ramen för Operation Reinhard. För det andra fanns det en schism mellan olika tyska myndigheter, och även internt inom SS, gällande de judiska arbetarnas öde. Den tyska krigsmakten och tyska företagare ville behålla judiska arbetare i sina industrier av ekonomiska skäl, SS-chefen ville utrota dem. Han hade tillåtit att mindre grupper av judar användes som arbetare så länge de förblev under SS kontroll, men det hade varit ett tillfälligt arrangemang. Schismen avsåg Himmler lösa genom att helt enkelt döda den kvarvarande judiska arbetsstyrkan, som uppgick till cirka 45 000 människor i Lublindistriktet. SS-chefen ville också att arbetsjudarna dödades i en samordnad operation, helst under en och samma dag, för att undvika eventuellt motstånd som förekommit på flera andra platser under 1943. Mest känd är revolten i gettot i Warszawa våren 1943. Masskjutningen fick namnet Aktion Erntefest – Aktion Skördefest.

Inom loppet av två dagar, den 3 och 4 november, mördade nazityska mordkommandon ungefär 42 000 judar: 18 000 i Majdanek, 14 000 i Poniatowa och 10 000 i Trawniki. Aldrig tidigare hade nazityskarna skjutit ihjäl så många människor på en och samma dag som i Majdanek. I Majdanek fördes offren ut till dikena i mindre grupper. De passerade först en liten barack där de tvingades lämna eventuella värdesaker och klä av sig. De första omgångarna av offer sprang ner i dikets bortre ände, lade sig ner och sköts. När diket var fyllt med ett första lager kroppar tvingades följande grupper kliva på liken och lägga sig på dem.

Aktion Skördefest var den enskilt största masskjutningsoperationen nazityskarna företog sig under förintelsen, större än massakern i Babij Jar-ravinen två år tidigare.

 

Slutet

Den 25 mars 1944 mottog lägerledningen i Majdanek order från Berlin om att förbereda evakuering av lägret. Sex dagar senare avgick ett tåg med cirka 2 000 fångar, främst sovjetmedborgare, med destination Sachsenhausen. Under tiden monterades maskiner ner och fördes bort. Samma sak försökte man göra med de enorma högarna med kläder. Samtidigt bemödade sig lägerförvaltningen om att avlägsna spåren efter de brott som begåtts i lägret, exempelvis skottades alla massgravar igen ordentligt. Än vidtog man dock inga åtgärder med att förstöra gaskammare eller krematoriet. I början av april evakuerades delar av vaktmanskapet och funktionärer från lägerkansliet. Antalet fångar var nu nere på ungefär 4 500.

I juni inledde Röda armén sin storoffensiv på östfronten och de avancerade snabbt. Avvecklingen av Majdanek hade varit för långsam. Den 22 juli stod Röda armén inte långt från Lublin och såväl stadsbor som interner i lägret kunde höra artilleri och se skenet från eldslågor. Inne i Majdanek brändes dokument i all hast och krematoriebyggnaden sattes i brand. En sista uppställning genomfördes och cirka 800 fångar tvångsevakuerades. Nästa dag var Majdanek befriat.

 

Majdanek var i bruk från senhösten 1941 till sommaren 1944. Minst 150 000 fångar passerade dess grind och av dem dödades, direkt och indirekt, närmare 80 000 varav ungefär 60 000 judar. Efter Auschwitzkomplexet var Majdanek det största kombinerade koncentrations-, arbets- och förintelseläger tyskarna anlade i ockuperade Polen. Dödligheten i lägret gör det till ett av de värsta under kriget och förintelsen.

Artur Szulc

Facklitterär författare

 

Läs mer om Majdanek i hans bok I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939-1945 (Historiska Media).

« Tillbaka
      
Website Security Test