Program

POLSKA FILMER PÅ DOKUMENTÄRFILMFESTIVALEN TEMPO

http://www.tempofestival.se/

Torsdag 8 november - Söndag 11 november 2007
Zita/Kulturhuset/Polska institutet

”Det nya Europa” är i fokus på den 8:e upplagan av Tempo Dokumentärfestival.
20 nya dokumentärfilmer från Polen, Tjeckien och Rumänien får svensk premiär den 8-11 november på Zita och Kulturhuset i Stockholm.

Årets filmer ger en uppdaterad och överraskande bild av de forna östländerna som nu satsar hårt på filmindustrin och populärkultur. Vilket har gett framgång både i Cannes och i melodifestivalen i år. Hela Tempos program presenteras i september.

Marcel Lozinski, en av Polens främsta dokumentärfilmare, gästar Tempo med sin HUR SKA DET GÖRAS om en PR-konsult som vill bevisa att han kan göra vem som helst till en politisk ledare.

HUR SKA DET GÖRAS – EN VERKLIGT POLITISK FILM (Jak to sie robi, regi Marcel Lozinski, Polen 2006). I juli 2006 visades Marcel Lozinskis dokumentär Hur ska det göras på filmfestivalen i Wroclaw. Det är en av de få verkligt politiska filmer som gjorts i Polen efter 1989 och den kommer att ge upphov till heta diskussioner.

Politisk betyder i detta fall irriterande. En film som inga partier kommer att gilla. Vi får betrakta kampen om höga poster med en utomstående, ironisk observatörs ögon. Alltihop är både komiskt och sorgligt. Det har påståtts i Polen att filmen handlar om den kände politiske spinndoktorn Piotr Tymochowicz. Men Hur ska det göras handlar inte om Tymochowicz, även om filmen inte skulle ha kommit till utan hans hjälp. Det är frågan om en dubbel provokation: Tymochowicz sätter igång handlingen, skapar rollfigurerna, och regissören sitter bakom kulisserna och betraktar resultatet. Grundfrågan är: kan en människa från ingenstans, utan egna åsikter, utan någon som helst idémässig grund, göras om till viktig politiker? Med tanke på hur dagens verklighet ser ut verkar det troligt att det skulle lyckas. Och tyvärr – det lyckades.

Dariusz K är en trevlig grabb från staden Tychy i Schlesien som frivilligt anmäler sig till en kurs hos Tymochowicz och efter tre år hamnar på en ledande position i det populistiska bondepartiet Självförsvars ungdomsförbund. Han drömmer om att någon gång i framtiden bli partiledare. Vad kommer han att tycka om filmen om sig själv? Om denna avslöjande komedi om vägen till makten, ackompanjerad av diskomusik och patriotiska fanfarer?

Allt börjar med ett slags lek som påminner om uttagningen till en dokusåpa. Piotr Tymochowicz - ”Polens PR-stjärna”, ”mannen som gjorde make-over på Andrzej Lepper”, för ett par år sedan huvudperson i ett omtalat tidningsreportage av Jacek Hugo-Bader (som även han uppträder i filmen) – genomför Polens första audition för blivande politiska ledare och antar själv rollen av ljugande politiker.

Audition för politiska ledare
Över hundra personer anmäler sig. Ett drygt tiotal blir uttagna. Några hoppar av på vägen när de inser den grova bluffen. Men det finns också de som tycker sig finna sin uppgift i livet. I början verkar det handla om att leka lögnare och skrävlare, men långsamt förvandlas alltihop till politisk verklighet. Tymochowicz för in sina elever i maktens salonger och erbjuder deras tjänster. Denne provokatör och happeningmakare är samtidigt politikernas lärare och förtrogne. ”Ser mina gester bra ut?” frågar på skämt dåvarande premiärministern Leszek Miller vid sitt skrivbord.

Redan i de första antagningsproven tycks det finnas två slags deltagare. Den ena sorten kan inte sluta vara sig själv, den andra, flexiblare sorten anpassar sig snabbt till spelets regler. Precis som i många tävlingsprogram i TV är det inte den ärligaste som vinner utan den som gör störst intryck. Darek besegrade juryn med sitt svar på frågan: ”Vad handlar politik om för dig?”. ”Makt, pengar, popularitet”, utbrast han. ”Och kommer du att gå över lik för att nå ditt mål?” ”Ja,” svarade han med ett leende, ”jag tror det.”

Nästa steg är att lära sig gesternas betydelse, konsten att manipulera lyssnarnas känslor och få applåder. Är det något fel med det, kan man fråga sig? Det är väl samma slags relativism som hos de antika sofisterna: vad som helst går att bevisa, alla åsikter är lika relativa och lika riktiga? Till att börja med blir det alltså politisk pantomimträning. Kroppsspråk. Övertalningsteknik. Utbredda armar som hos en konferencier väcker förtroende hos lyssnarna. Hoppressade, uppåtriktade handflator antyder en intellektuell inställning, intensivt tankearbete. Brett särade ben med utåtriktade fötter är en maskulin position som inger säkerhet och manar till lydnad. Fingrarna måste absolut hållas samman.

I nästa etapp tränar man på offentliga framträdanden. Att tala så människor minns det. Att tala med övertygelse om vad som helst utan att ha några åsikter. Är det inte precis samma innehållslösa ärlighet och pseudoautenticitet som reklam och medier lär ut hela tiden?

I tredje etappen ska eleverna ut på gatorna och spela folktribun. De ordnar demonstrationer under vilken paroll som helst, bara den låter bra. Första gången demonstrerar de till stöd för felbehandlade patienter, andra gången vid Sigismundstatyn i Warszawas centrum mot Irakkriget. Tredje gången för de handikappades rättigheter.

Den som gick förbi av en slump och hörde deras engagerade tal lät nog lura sig. Falskheten känns inte så tydligt.Det är just vad de lärt sig i politikerskolan – hur de ska få människor (väljare) att tro på deras ärlighet.

En lektion i misstro
Marcel Lozinskis film är en lektion i politisk misstro precis som hans klassiska 70- och 80-talsfilmer: Mikrofontest, Hur ska man leva, Verkstadsövningar. Genom att gripa in i verkligheten, genom att införa sina egna falska rollfigurer i den, kan Lozinski avslöja politikens falskhet. I Lars von Triers Idioterna möter vi en grupp konstnärliga provokatörer som spelar utvecklingsstörda och tar sin in i olika samhällsinstitutioner för att utforska toleransens gränser. Lozinski använder eleverna från Tymochowicz politikerskola som sina agenter för att undersöka den polska politikens mottaglighet för lögner och manipulationer.

Scenen där bluffmakarna första gången möter populistiska Självförsvars ledare Andrzej Lepper är fantastisk. Ungdomarna ger honom komplimanger och erbjuder sin hjälp med att förnya ungdomsförbundet för att ”få bort alla karriärister”. Partiledaren är bra på att ta emot både kritik och komplimanger. Inför ögonen på regissören Tymochowicz förstår de båda sidorna varandra på en gång, utan ens en blinkning. Resultatet är att den störste bluffaren av alla blir ungdomsförbundsordförande.

Darek verkar tro på sin karisma även om hans avslutande uttalanden framför kameran tyder på att han är samma nybörjare som när filmen började spelas in för tre år sedan. Åsiktsmässigt säger han sig ”ligga i mitten” men han har inte riktigt bestämt sig för om han är mitten-höger eller mitten-vänster. Han har försökt hos de socialdemokratiska f d kommunisterna SLD, ville gå med i katolskt konservativa PiS eller liberalkonservativa PO, men till sist hamnade han hos ”den enda okomprometterade ledaren”. Känslan att hela den polska politiska eliten är komprometterad för honom i riktning mot Självförsvar, som han nästan betraktar som Solidaritets efterträdare.

Vi får aldrig höra några uttalanden i sakfrågor från filmens huvudperson, inga åsikter han behöver ta politiskt ansvar för, utom en enda: lägre skatter. Han vet bara en sak – han måste utföra allt som krävs av honom. ”Den helige fadern Johannes Paulus II, salig i åminnelse...” börjar han ett av sina tal, och strax därefter vill han ”bringa min hyllning till den person som har funnit nyckeln till förståelse mellan generationerna: Andrzej Lepper”.

Gammal scenografi
Läget är som under kommunismen: antingen tappar människor förtroendet för politiken eller så börjar de cyniskt utnyttja de gällande reglerna. Men lite synd är det allt om den unge huvudpersonen, vars karriär i någon mån skapades för filmens skull. Han borde kanske blivit skådespelare i stället för politiker. Det ligger något grymt i själva betraktandet av hur han dras in i det politiska spelet, hur hans moral bryts ner allt mer ju högre han klättrar på karriärstegen. Å ena sidan har han med sig frestaren Tymochowicz som servar honom med bombsäkra sociotekniska tricks. Å andra sidan försöker journalisten Jacek Hugo-Bader uppväcka honom till kritiskt tänkande. Utan resultat. Kameran registrerar kallt hela processen, som om den väntade på att huvudpersonen skulle göra uppror. Men Darek gör inget uppror, han klättrar vidare på stegen.

Det vore naivt att bli upprörd över alla slags politiska manipulationer och macchiavellism. Men här gäller det något mer än den banala upptäckten att politik är smutsigt.

Den avsky för den nutida polska politiken som emanerar från £oziñskis dokumentär kommer sig av att politiken är så helt tömd på innehåll, isolerad från verkligheten, inåtvänt koncentrerad på sig själv, på ett maktspel där man jonglerar hur som helst med ett ideologiskt mischmasch av höger- och vänsteridéer. Det är synd om den generation som, precis som under Giereks tid som kommunistledare på 70-talet, tror att politik bara handlar om lydnad mot partiet och patriotiskt trumpetande. De paroller som ständigt upprepas i filmen låter som ett hån: vi ska vara kreativa, vi ska förändra världen! Vår värld är nämligen envis och vägrar låta sig förändras. Samma gamla skrämmande scenografi återkommer på den politiska scenen – därav melankolin hos Marcel Lozinskis (född 1940) generation.

Filmen är hållen i en sträv, reportageaktig stil, medvetet befriad från poesi, expressivitet och symbolik, men ändå finns där en förtäckt symbolisk dimension. Se bara i vilken omgivning dessa politiska uttagningstävlingar äger rum: det gamla kungaslottet i Warszawa, kung Sigismunds staty, Lazienkiparken med dess klassiska utomhusteater. Dessa kända historiska platser utgör en dramatisk kontrapunkt. Ibland känns det som om dagens politiska lekar och spel vanhedrar våra heliga historiska platser. Men man kan se det på ett annat sätt – de där platserna är inte heliga och dagens politiska misstag är bara en upprepning av våra historiska misstag.

Tadeusz Sobolewski (översättning: Tomas Håkanson) 

 


Svensk premiär får även den mångfaldigt prisbelönta EN LEKTION I VITRYSKA (LEKCJA BIALORUSKIEGO), av Miroslaw Dembinski (Polen). Filmen följer en ung man som går i en underjordisk skola och kämpar för ett fritt Vitryssland tillsammans med sina vänner. De gör politiskamusikvideor och aktioner trots ett brutalt motstånd.

 

 


SPACER Z DZIENNIKIEM / NYHETSPROMENADEN
2006, 23 minuter

Natten mellan lördagen och söndagen den 13 december 1981 infördes krigstillstånd i Polen. I stället för det vanliga morgonprogrammet höll kommunistpartichefen general Jaruzelski på söndagsmorgonen ett kort TV-tal där han tillkännagav: “Statsrådet har från och med midnatt idag, i enlighet med konstitutionens regler, infört krigstillstånd på hela landets territorium.” Telefon- och faxtrafik stängdes av, radio- och TV-sändningar upphörde, massarresteringar av oppositionsaktivister inleddes, varje tecken till motstånd kvävdes brutalt. Filmen vill påminna om dessa dramatiska händelser. Här skildras människor som gjorde motstånd mot militärkuppen och mot den psykologiska krigföring som syftade till att bryta ned folkets enighet och kampvilja. Ett sätt att bekämpa regeringen och krigstillståndet var spontant passivt motstånd. Invånarna i Lublin och Swidnik, och senare även i andra polska städer, påbörjade den 4 februari 1982 en enkel protestform som fortsatte fram till sommaren. De gick helt enkelt ut på promenad med hela familjen mellan19.30 och 20.00, alltså under tiden för TV:s kvällsnyheter – ett ovanligt uttrycksfullt sätt att protestera mot den lögnaktiga propagandan, och även en chans att visa upp sitt oberoende och sin inbördes solidaritet. Henryk Gontarz, tidigare arbetare på flygplansfabriken i Swidnik, berättar om en händelse som blev mycket omtalad och väckte många reaktioner. Tack vare honom blev fackföreningen Solidaritets illegala radiostation i Swidnik känd som “TV-radion”. Första gången den var med i TV var den 14 februari 1984 när TV sände från den sovjetiske kommunistledaren Jurij Andropovs begravning. Andropovs efterträdare Konstantin Tjernenko höll ett lågande tal, men TV-tittarna fick i stället höra hur Tjernenko tycktes fördöma den polska säkerhetstjänstens brott, hur han talade om Solidaritets fortsatta kamp och nämnde flera internerade oppositionsaktivister vid namn. Grzegorz Linkowskis film illustreras av polska televisionens arkivmaterial och inspelningar från Radio Solidaritet i Swidnik.

Regi, manus: Grzegorz Linkowski. Speaker: Ireneusz Machnicki. Kamera: Jacek Knopp. Musik: Jan Kondrak. Ljud: Jacek Stepinski. Producenter: Witold Bedkowski, Janusz Skalkowski. Exekutiv producent: Studio Filmowe Kalejdoskop. En produktion av TVP – Agencja Filmowa

 

 


A CZEGO TU SIE BAC? / MEN VAD FINNS DET ATT VARA RÄDD FÖR?
2006, 39 minuter

Invånare i en by i Masurien i nordöstra Polen berättar om ritualer, traditioner och trosföreställningar kring döden. Vardagligt, som om det var vilket ämne som helst, och samtidigt ärligt och engagerat. För dem är döden en del av livet. Stadsborna har inte ens tid att tänka på döden och fylls i stället av skräck. ”Men vad finns det att vara rädd för?” undrar filmens huvudpersoner förvånat.

Regi och manus: Malgorzata Szumowska. Kamera: Jacek Drosio. Ljus: Jaros³aw Daniel. Musik: Adam Walicki, Marcin Rychter. Ljud: Piotr Fede, Norbert Zajac. Produktionsledning: Agnieszka Kurzydlo. En produktion av Shot - Szumowski (för TVP Program 2)

Priser:
2007 – Studentjuryns pris på Krakows filmfestival
2007 – ”Guldklasen” i dokumentärfilmstävlingen på Lubuskieregionens filmsommar i Lagow.

 

 


NA DZIALCE / PÅ KOLONILOTTEN

2006, 23 minuter

Ett underhållande och varmt porträtt av en döv familj som kopplar av på kolonilotten över helgen. Filmen är passande nog stiliserad till stumfilmskomedi och visar med slapstickhumor hur huvudpersonernas kämpar med den besvärliga verkligheten – i själva verket gör de allt utom att koppla av. De har sönder saker och misslyckas med att laga dem, de är verkligt lyckliga och älskar varandra. Fast de är fattiga och döva. Regissören är född i Nice 1981.

Regi, foto, ljud: Thierry Paladino. En produktion från Andrzej Wajdas filmregiskola.

Priser:
2006 – Gruppriset till Paladinos filmteam på Lubuskie Lato Filmowe i Lagow
2007 – Stora priset i dokumentärklassen på filmfestivalen i Vilnius, Litauen.

 

 


KU ... KU ... KULCZE JAJO / GÖ ... GÖ ... GÖKUNGEN
2006, 22 minuter

Gracjan är 18 år och har stora rödvita basketskor som han aldrig kommer att kunna spela i eftersom han sitter i rullstol sedan födseln. Trots handikappet har han fått uppleva mycket gott i livet. I hemstaden Nysa vet alla vem han är och han är välkommen när han hälsar på. Varje dag brukade han åka omkring i staden på sitt tvåhjuliga fordon, han kände varje stadsdel och varje gata, även byarna utanför stadsgränsen. Bara om det var mycket dåligt väder stannade han hemma. Då kunde han sitta i timmar och spela på en dator han fått av en hjälporganisation. Barnen ute på gården retade honom ibland, men han var lycklig. Numera är det sällan han ler. Hans liv förändrades helt när den sista människa han verkligen kunde lita på svek honom – hans egen mor. Fadern slutade han räkna med för länge sedan när han övergav familjen, försköt sonen och senare hamnade i fängelse. I många år levde Gracjan i lugn och ro med sin mor och bror och drömde om att bli arkitekt. Det enda samhället kunde erbjuda honom var sysselsättningsterapi. Gracjan gladde sig mycket åt att familjen skulle åka utomlands över julen och hälsa på en syster. Inget tydde på att det besöket skulle förändra hans liv, men så blev det. Hans mamma träffade en man där och bestämde sig för att leva med honom. Nu var det hennes tur att få ut något av livet, tyckte hon. Hon lämnade kvar sitt misslyckade förflutna i Polen, den 18-årige handikappade Gracjan och hans bror. Hon sålde lägenheten och tog med sig pengarna för att kunna börja ett nytt liv. I början trodde pojkarna att de skulle få följa med. Senare, när hon hade försvunnit, sökte de hjälp hos sin mormor, men hon ville inte engagera sig och orkade inte ta hand om dem. Då kom bröderna till stadens härbärge för hemlösa, där de kan betala för sig tack vare Gracjans lilla förtidspension. De pengarna är allt de har att leva av, utom när de ibland får tillfällig hjälp av någon bekant. En hjälparbetare på härbärget menar att presenter i form av kläder eller skor inte löser pojkarnas problem. De behöver något bättre ställe att bo på än härbärget, där det finns många människor med sociala problem. Tyvärr är alla vårdhem i länet fulla, det finns ingen plats för Gracjan som behöver ständig hjälp, han klarar inte ens sådana vardagssituationer som toalettbesök eller påklädning. Datorn togs ifrån honom när man upptäckte att hans bror använde den till att titta på porrfilm med sina nya kompisar från härbärget. Det händer att Gracjan inte kommer hem till härbärget om natten, ibland kommer polisen dit med honom när han sovit bland bilarna på en parkeringsplats . Som straff får han inte längre åka ut på sina utflykter. Härbärgets regler tillåter honom inte att leva det liv han är van vid. Den nya platsen och det nya livet är ingenting för honom.

Regi: Pawel Popko. Manus: Aleksandra Maslanka. Foto: Wojciech Todorow, Tomasz Sobanski. Musik: Michal Litwiniec. Ljud: Marek Lacny. Producenter: Sylwester Banaszkiewicz, Marcin Kurek. En produktion av MediaBrigade S.C. (för TVP program 1)

 


CISZA 1 / TYSTNAD 1
2006, 19 minuter

En samling av 6 korta filmer om 3 minuter var med personliga tolkningar av begreppet ”tystnad”. Filmerna är korta etyder från dokumentärfilmskursen under Marcel Lozinskis ledning vid Andrzej Wajdas filmregiskola.

Regi: Marcin Bortkiewicz, Maciej Cuske, Rafal Glinski, Bartek Konopka, Tomasz Wolski,
Edyta Wroblewska. Foto: Radek Ladczuk, Jakub Lubniewski, Andrzej Olichwier, Piotr Rosolowski
En produktion från Andrzej Wajdas filmregiskola

« Tillbaka
      
Website Security Test