Under hela efterkrigstiden var dokumentärfilmen mycket viktig för den polska kulturen. Men det var inte undervisningsfilmer. Visserligen gjordes hundratals populärvetenskapliga filmer för skolor och vuxenkurser men de hade aldrig samma status som den konstnärliga dokumentärfilm som beskriver och tolkar verkligheten.

Huvuddelen av polska dokumentärfilmer producerades, sedan 1950, i Dokumentär-filmstudio i Warszawa. Fram till 80-talet spelades dokumentärfilmer som förfilmer på biograferna. De bästa av filmerna var ibland så samhällskritiska att censuren inte tillät någon visning.
Den första festivalen för dokumentärfilmer var Kortfilmsfestivalen i Krakow som började i nationell skala 1961 och som en internationell festival 1964. Festivalen organiseras ännu idag. Denna kortfilmsfestival har alltid varit dominerad av dokumentärfilmer. Festivalens första pris gick 1961 till Kazimierz Karabasz’ Musikanter.

Det var Karabasz (f. 1930) och Jerzy Bossak (1910-1989), som var normgivande för polska dokumentärfilmens „etik och estetik”. Båda undervisade vid Filmhögskolan i Lódz. Bossak lade tyngdpunkten vid filmskaparens sociala roll och detaljerna ur vilka allmänna sanningar kunde härledas. Karabasz-skolan – som hade sin bästa tid på 60-talet hade en mera asketisk syn på filmen, som inte skulle iscensättas. Den gemene mannen skulle stå i centrum.

Flera generationer polska filmare gick i denna dokumentärskola och började med dokumentärfilmer. Så var fallet med Wojciech Has, Andrzej Wajda, Andrzej Munk, Krzysztof Kieslowski. Det var just Kieslowskis generation som under 60 och 70 talet höjde dokumentfilmens prestige. De främsta var Marcel Lozinski, Marek Piwowski, Wojciech Wiszniewski, Irena Kamienska och Bohdan Kosinski – som tog sig an att beskriva världen med alla dess för- och nackdelar.

Återgång till demokratisk normalitet

Den politiska situationen i Polen har förändrats på ett dramatiskt sätt sedan 80-talet. Krigstillståndet 1981 stoppade under en tid all produktion av dokumentärfilmer. 1989 innebar stora demokratiska förändringar som för filmen började redan 1987 med nya film lagen, som tillät privat filmproduktion. De förändringar som följde var typiska för ett land med 40-årig erfarenhet av ett totalitärt system med allsmäktig censur. Man skulle ta igen allt i ultrarapid. Det var även organisatoriska förändringar. Som i den övriga fria världen producerades dokumentärfilmer i privata filmstudio och för televisionen. I början av 90-talet innebar det stora tempot i förändringarna ett sammanbrott för den inhemska produktionen. Biograferna dominerades av amerikanska filmer.

Under andra halvan av 90-talet normaliserades situationen. Man kan säga att den polska dokumentfilmen mår bra. Årligen produceras 150-200 filmer. Huvudsakligen för TV. Man sänder varje vecka ”Dags för dokumentfilm” som är ett mycket populärt program och visas på bästa sändningstiden. Under 90-talet vann polska dokumentfilmer flera prestigefyllda priser och utmärkelser vid internationella festivaler. De viktigaste var: Uslyszcie mój krzyk (Hör mitt rop, 1991) av Maciej Drygas – Felix för bästa europeiska dokumentärfilm; 89 mm från Europa (1993) av Marcel Lozinski – nominerad till Oscar, Grand Prix i Oberhausen och Leipzig; Wszystko moze sie przytrafic (Allt kan hända, 1995), av samma regissör, med flera priser bl. a Grand Prix i Kraków, San Francisco och Bornholm; Fotograf (1998) av Dariusz Jablonski – Grand Prix i Amsterdam; Sibirisk lektion (1998) av Wojciech Staron – Grand Prix vid Cinéma du Réel i Paris; Taka historia (En sån historia, 1999) av Pawel Lozinski – Grand Prix i Krakow och Leipzig.

Polska dokumentfilmens bra position beror till stor del på traditionen, estetiska kriterier räknas högre än publicistiska och propagandistiska.

Dokumentärfilmerna kan delas i fyra grupper, två kallade efter gruppens främsta företrädare, historiska dokument och biografier. Gränserna är dock flytande. Samma filmskapare kan i den ena filmen klassificeras i en grupp för att i sin nästa tillhöra en annan.

Lozinski – skolan

Marcel Lozinski (f 1940), räknas till de mest framstående regissörerna. Han tillhör samma tradition som Krzysztof Kieslowski men har förblivit trogen dokumentärfilmen. Han är intresserad av det vardagliga, söker inte sensationer men är inte heller rädd för att igångsätta händelser. Bland filmer gjorda på 90-talet bör främst nämnas. 89 mm från Europa (1993) som visar skillnaden i spårbredden som utgör gränsen mellan Europa och f d Sovjetunionen.
Filmen Wszystko moze sie przytrafic (Allt kan hända, 1995) handlar om en liten pojke samtalar om existentiella problem med äldre människor i en park.
Den tredje filmen, Zeby nie bolalo (Bara det inte gör ont, 1998), är en återgång till samma ämne som han tog upp 1974 i dokumentärfilmen Besök, där han konfronterade två olika sätt att leva. En känd kvinnlig journalist träffar en ung bondkvinna och försöker få henne att förverkliga sina ambitioner. Nu återkommer han till bondkvinnan och ställer frågan hur hon påverkats av journalisten.

Bland Lozinskis efterföljare finns Pawel Lozinski (f 1965), som under 90-talet gjort mycket intressanta filmer, i synnerhet två som går in i varandra, timslånga En sån historia och 10-minuters Systrarna (1999) – båda porträtt av äldre människor.

Här kan man också nämna Benek blues (1999) av Katarzyna Maciejko-Kowalczyk. Om två handikappade män, far och son.

En special plats har i denna grupp har en dokument av Jacek Blawut Nienormalni (1990) – den enda som gjordes som biograffilm. Den ligger på gränsen mellan spelfilm och dokument och handlar om en orkester som bildas av förståndshandikappade barn.

Kazimierz Karabasz gör fortfarande filmer som handlar om vardagen, t ex Okruchy (Smulorna, 1993) Porträtt i en droppe (1997) , I gryningen och före skymningen (1999) – där han konfronterar olika grupper mot varandra.

En mycket konsekvent filmare är Waldemar Karwat. I filmerna Vit vals över Czarna Hancza (1995), Sanna i universets centrum (1996) – båda gjorda tillsammans med Andrzej Pankiewicz – och också i Där fåglarna vänder (1998) visar han mentalitetsförändringar i nordöstra Polen. Maria Zmarz-Koczanowicz, tar upp flera frågor i sina sociala dokument. Gör mig till en lång orm (1997) handlar om tiggarna från Rumänien, Bara-bara (1996) – om discomusiken. Pawel Woldan kryddar sina filmer med ironi. I Inbjudan (1993) inbjuds TV-tittare till TV-studio, i Medborgare (1996) visas befolkningen på landsbygden. Filmen Kärnan (1996) av Wanda Rózycka-Zborowska – har en metafysisk dimension och är ett försök att beskriva en religiös upplevelse.
Även debuterna är mycket intressanta, bl. a Wojciech Staron med Sybirisk lektion (1998) om en ung lärarinna och Sju kärlekslektioner (1999) av Malgorzata Szumowska om sångläraren vid operan. Till mycket intressanta autobiografiska filmer om fäder hör Spår (1996) av Marcin Latallo och Papa från Amerika (1997) av Piotr Kielar.

Fidyk – skolan

Fidykskolan ser inte det intressanta i vardagen. Man anser att dokumentärfilmen skall vara en attraktiv föreställning som kan tävla med Hollywoodproduktioner. Det finns ett stort intresse för dokusåpor, som så framgångsrikt introducerades i Polen av Andrzej Fidyk (f 1953), sedan 1996 chef för Polska Televisionens dokumentärfilmredaktion. Dokumentserier „Tid för dokument” och „Håll ögonen öppna” har mycket höga tittarsiffror.
Riktningens flaggskepp är Defilering, gjord av Fidyk i Nordkorea 1989 Fidyk söker motiv till sina filmer utomlands, i Iran – Staszeks dröm i Teheran (1992), i Ryssland – Rysk striptease (1993), i Brasilien – Carnaval – najwieksze party swiata (Karneval – världens största party, 1995), i Indien – Kiniarze z Kalkuty (1998).

Flera andra regissörer gick i Fidyks fotspår och sökte motiv utomlands, Jan Sosinski, i Svarta tulpaner, 1997, om ryska Afghanistanveteraner eller Pappa, minns du? (1999) – om en halvpolska halvalbanska.. Den venezuelanske filmaren Franco de Pena gjorde en fantastisk bild av Havanna i filmen Illusionens framtid, 1997. Grekiskan Athena Sawidis’ Mina fosterland (1995) handlar om grekiska flyktingar som på 40-talet flydde till Polen och återvände på 70-talet till Grekland.

Jerzy Sladkowski, bosatt i Sverige visar i Svensk tango (1999) ett genomträngande porträtt av sitt nya fosterland. Piotr Morawskis Tata, I Love You (1998) handlar om fem polska barnhemsbarn adopterade av amerikansk familj.

Många filmer handlar om dagens Ryssland. Till de intressantare hör en serie i 16 avsnitt av Iwona Bartólewska Vykort från Moskva (1993); Jerzy Sladkowskis Rysslands hemligheter (1998-1999) i tre delar; Michal Bukojemskis Livet i rött (1996), en serie om polacker som bor i Moskva, en satirisk film av Krzysztof Nowak-Tyszowiecki Stalins gudomlighet i nyaste forskning(1998) eller Marcin Mamons En riktig gudfader (1998).

Dokumentärfilmer om den nya verkligheten i Polen väckte ofta häftiga diskussioner då de visade den nya verklighetens avigsidor. Eftersom vissa bilder var mycket mediala var det svårt att avgöra om det var äkta samhällsintresse eller spekulation i våld. Det gäller många dokument om brottslingar och fängelser.
Ewa Borzecka (f 1960), tillhör de kontroversiella som visar de fattigaste som står utanför det nykapitalistiska samhället. I Tretton (1996) visar hon vardagslivet för en ensamstående med 13 barn. I Arizona (1997) – det utsiktslösa livet för f d anställda vid statligt jordbruk. I filmen Dem (1999) visar hon flera människor som är förlorare i det nya systemet.

Dokumentärfilmarna blev också intresserade av dem som lyckats. Henryk Dederka visar i Välkomna till livet (1997), den amerikanska koncernen Amway i Polen. Ewa Stankiewicz och Grzegorz Siedlecki i Division Marketing (1997) – hur reklamfolket tränas. Ewa Straburzynska gör i Höga klackar (1999) ett porträtt av en modern businesswoman, råttfångerskan.

En stor diskussion väckte en mycket personlig film av Marcin Koszalko Min vackre son (1999) om filmarens familj och vardagslivets helvete.

En ny företeelse är också dokumentärserier som använder tv-seriens form för att visa riktiga händelser. Polsk TV gjorde en serie av Grzegorz Siedlecki och Nono Dragovic Barnsjukhuset Jesus barnet – om patienterna på sjukhuset, Ewa Straburzynskas Omaka – handlar om ensamstående som anlitar en äktenskapsförmedling, Wojciech Szumowskis Det första skriket – om BB. Dokument serierna är en ganska ny företeelse inom polsk dokument.

Historiska dokumentärfilmer

I början av 90-talet skapades flera historiska dokumentärfilmer, som ansågs mycket viktiga för fylla s. k. vita fläckar, som tidigare inte fått tas upp för censuren. Flera handlade om olika händelser viktiga för Polens historia, bl. a om åren 1918-1921: då Polen återfått sitt oberoende. Om detta handlade två filmer av Wincenty Ronisz av 1992: A jednak Polska – 1918-1921 och Polskt – bolsjeviskt krig, och också Zbigniew Kowalewskis om Lvovs försvar 1918 Allt för unga örnar (1992). En långfilmsdokumentär av Marek Drazewski „… och förräderi” (1991) använde arkivmaterial för att visa Polens utrikespolitik fram till andra världskriget.

Andra filmer tar upp händelser under andra världskriget, Katyn – morden som tidigare inte fick nämnas i Polen, bl. a två långfilmsdokument: Katynskogen (1990) av Marcel Lozinski och Du skall icke döda (1992) av Józef Gebski. Den sistnämnda gjorde också en serie filmer om Gulag: Guldfeber, Brödfeber, Uranfeber (1993). En annan viktig andrakrigsfråga som ogärna behandlats tidigare är Holocaust. Här kan nämnas fyra mycket sevärda dokument. Födelseplatsen (1992) av Pawel Lozinski om den i USA bosatte polsk-judiske författaren Henryk Grynberg, som kommer till sin hemby i Polen för att få reda på sanningen om sin fars död och finna hans grav. Jolanta Dylewskas Gettoupproret i Warszawa enl. Marek Edelman (1994) är en dagbok av tragiska händelser i april 1943. Här används nazisternas filmmaterial som kombineras med en överlevandes berättelse. Samma gäller Dariusz Jablonskis film Fotograf (1998) om gettot i Lodz. I Den lyckligaste mannen (1994) av Barbara Balinska och Krzysztof Kalukin berättas en historia med rötterna i Holocaust.
De flesta dokumentfilmer handlar dock om efterkrigstiden. Den sällsammaste filmen är Maciej Drygas’ Hör mitt rop (1992) om Ryszard Siwiec, som brände sig själv till döds inför hundratusentals människor som protest mot invasionen i Tjeckoslovakien 1968.

En annan film De sextons process (1991) av Wlodzimierz Dusiewicz granskar domstolsdokument från rättegången mot ledarna av den polska motståndsrörelsen under andra världskriget. Krystyna Mokrosinskas Yngre än sina domar (1994) berättar om politiska fångar under Stalintiden. Svarta baroner (2000) av Wanda Rózycka-Zborowska – om tvångsarbete i kolgruvor. Niefachowy stryczek (1997) av Robert Stando berättar om offentlig avrättning av Artur Greiser i Poznan 1946. Vägen till en korsning (1994) av Grzegorz Braun – om två tjecker som sköts ihjäl av polska soldater i augusti 1968. Lenin från Kraków (1996) av Jerzy Ridan och Jerzy Kowynia konfronterar en känd skulptör, skapare av Leninmonumentet i Nowa Huta med en man som dömdes för att ha sprängt monumentet.

Maciej Pieprzycas Jag är en mördare (1998) ifrågasätter domstolsväsendet genom att visa rättegången mot en psykotisk mördare. Marcin Malec Tyst hamn (1995), tar upp hur verkställande av motståndsrörelsens dödsdomar under kriget påverkat en mans liv.

Bland försök att sammanfatta Polens nyaste historia bör man nämna ett dokument i fyra avsnitt av Marcel Lozinski 1945-1989 (1989), som konfronterar den officiella bilden med fyra oppositionellas. Ewa Straburzynskas Motels kavajer är ett samtal mellan en polack och en jude. Grzegorz Królikiewiczs filmer är mera engagerade uttalanden än objektiva historiska vittnesmål. Det gäller såväl filmer om Lech Walesas presidentkampanj av 1991: Ny start, Mannen från brunnen, Fritt val, Lyssna på folket, som när han berättar om uppskjutna rättegångar mot Stalintidens politiska förbrytare (Över hela kroppen, 1999).

Biografier

En speciell grupp av dokumentärfilmer handlar om biografier av kända personer. Bland många filmer om påven kan tre nämnas – Pontyfikat (1997) av Andrzej Trzos-Rastawiecki, Var inte rädda! (1998) av Krzysztof Zanussi samt Autodafe (1999) av Ewa Swiecinska.

Även polska politiker porträtteras i Hoppets kurir (1992) av Zbigniew Kowalewski (Jan Nowak-Jezioranski) och Redaktör (1994) av Ignacy Szczepanski (Jerzy Giedroyc).

Om vetenskapsmän handlar: Tadeusz Reichsteins trädgårdar (1994) av Krzysztof Krauze och Norman Davies historia (1998) av Krzysztof Wierzbicki. Om författare: Jaroslaw Iwaszkiewicz i våra minnen (1993) av Mieczyslaw B. Vogt; Och du säger jag finns (1994) av Andrzej Titkow om Julian Stryjkowski och samma regissörs Dagbok under vulkanen (1995) om Gustaw Herling-Grudzinski, liksom Brevet från z Argentina (1997) av Grzegorz Pacek om Witold Gombrowicz; Hanna K:s existensbevis (1999) av Andrzej Titkow om Hanna Krall. Om konstnärer: Sju mysterier enligt Stasys (1994) av Andrzej Papuzinski; Jan Lebenstein – en eremits dagbok (1999) av Andrzej Wolski; Skandalösa Kasia K. (1999) av Grazyna Bryzuk om Katarzyna Kozyra. Om teaterskapare Jerzy Grotowski – ett försök till porträtt (1999) av Maria Zmarz-Koczanowicz, Andrzej Seweryn – aktor, acteur (1999) av Wojciech Michera.

Det finns också filmer om filmfolk, vissa självporträtt som Levande bilder (1995) av Stanislaw Rózewicz, Kredit och debet (1999) av Andrzej Wajda, andra har gjorts av andra regissörer, som Livet som film (1994) av Jadwiga Zajicek om Jerzy Bossak; Krzysztof Kieslowski – I’m so, so (1996) av Krzysztof Wierzbicki; Dröm ur drömmen (1998) av Adam Kuczynski om Wojciech Has; Drömmar är intressantare (1999) av Stanislaw Janicki om Andrzej Wajda; Att gå och att träffa (1999) av Antoni Krauze om Stanislaw Rózewicz. Och här bör också uppmärksammas Hundra år på bio (1995) av Pawel Lozinski om polska filmhistorien.