Program

 

Nationella minnesdagen för ”De fördömda soldaterna”

1945 upplöstes Hemarmén, den underjordiska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen av Polen. Men för många av soldaterna var det inte slutet på kampen, tvärtom. Den sovjetiska Röda armén hade nu kontroll över landet och den s k underjordiska polska staten  var upplöst. Nu började en ny strid för Polens frihet och heder, och ibland även för den historiska sanningen.

”Kriget är inte slut (…) Vi kommer aldrig att gå med på något annat än att leva i en helt suverän, oberoende och rättvist styrd  polsk stat (…) Här är min sista order. Ert vidare arbete och verksamhet ska utföras med tanken att återupprätta full polsk självständighet.” Så skrev Hemarméns sista kommendant, general Leopold Okulicki, (pseudonym ”Niedźwiadek”) i sitt avskedsbudskap till officerare och soldater i januari 1945. Redan 1943 hade Hemarmén gjort de första förberedelserna för en eventuell sovjetisk ockupation. 1945 blev det väpnade motståndet mot de med våld installerade nya makthavarna så intensivt att det i delar av landet kan beskrivas som ett antikommunistiskt uppror. Civila och militära organisationer i samarbete, däribland den mest kända, Wolność i Niezawisłość  (Frihet och självständighet), skulle utföra nödvändiga självförsvarsaktioner och hålla folkets moral uppe. Målet var att realisera alla Jaltakonferensens beslut om det framtida Polen, även principen om fria demokratiska val.

I de följande årens underjordiska militära aktiviteter deltog troligen omkring 200 000 personer. Av dem var det bara en mindre del som slogs i partisanförbanden, övriga stod för viktiga hjälpfunktioner som utrustning, underrättelser, nattkvarter och kommunikation. De soldater som omkom stupade inte bara i strid, många blev också dödade i fängelserna till följd av domar från de stalinistiska makthavarna. Rättegångarna genomfördes utan respekt för rätten till en rättvis opartisk domstolsprocess med tillgång till försvarsadvokat. De fängslade soldaterna dömdes på falska anklagelser om samarbete med de tyska ockupanterna. Regimen bekämpade den antikommunistiska rörelsen med polis och militär men också med propaganda.

I februari 1947 överlämnade sig de flesta soldater till myndigheterna. De var uttröttade av det långa kriget, hade förlorat sina officerare som blivit skjutna eller deporterade och hotades av hårda straff. En mindre grupp fortsatte  slåss ända fram till slutet av 50-talet.  Den siste av de ”fördömda” som dödades var Józef Franczak (pseudonym ”Laluś”). Han blev skjuten under en polisrazzia hösten 1963. Många av de tidigare soldaterna släpptes ur fängelset eller från sovjetiska fångläger i slutet av 60-talet, andra höll sig undan under falskt namn ända fram till kommunismens fall 1989. Kommunistregeringen försökte utplåna den antikommunistiska motståndsrörelsen ur det kollektiva minnet.
Men minnet fanns kvar och reaktiverades under 90-talet. Då började man använda beteckningen ”De fördömda soldaterna” och historikerna kunde börja utforska fenomenet. Den nationella minnesdagen för de fördömda soldaterna högtidlighålls fr o m år 2011 den 1 mars, den dag när sju medlemmar av den sista riksstyrelsen för organisationen Frihet och självständighet sköts ihjäl i fängelset i Warszawastadsdelen  Mokotöw. Historien om de fördömda soldaterna är idag en berättelse om kampen för självbestämmande, en symbol för tapperhet och frihetslängtan.

« Tillbaka
      
Website Security Test